Om nio, ynka, små, korta jäkla dagar sitter jag på ett flygplan och är påväg till andra sidan atlanten. Där jag ska spendera mina första dagar i New York för att sedan åka ner till Pennsylvania, Garnet Valley där jag ska befinna mig i trehundrasextiofem dagar.
Om jag är nervös? Om jag inte kan somna om nätterna längre? Om jag har seperationsångest ifrån min tygghet här hemma? Om det enda jag tänker på är Garnet Valley? De tre små knoddarna på 2, 4 och 6 år? På min nya familj? På den där jäkla krabban som dom har som husdjur? På alla shopping? På MIN egna BIL som jag kommer få under året? På alla upplevelser? På att pratade flytande engelska? På att studera på ett amerikanskt vis? På att få träffa vänner från hela världen?
Alltså vilken känslobomb. Jag är så fruktansvärd förväntansfull, glad, lycklig, nervös, rädd och bara så jävla glad igen. Det här är helt sjukt, sjukt på riktigt! Det ska bli så kul att få träffa alla. Få träffa värdfamiljen, de tre små, Johanna, Linn och hela gänget. Jag ser fram emot allt så himla mycket. Och jag vill tacka Johanna för att hon bara finns där när som helst och att hon är världens enklaste människa att prata med och hur go som helst. Det enda som suger är att jag tar över hennes plats och att hon lämnar oss när jag kommer. Känns surt. Men då hoppas jag att jag hittar någon annan som vill vara min vän där borta, haha.
Men jag ska alltså åka som aupair till Pennsylvania i ett år. Kommer bo i en familj varav jag kommer ta hand om deras barn. Vilka är en kille på två år som jag kommer vara med hela dagarna, en tjej på fyra år som kommer vara på dagis/skola halva dagarna sen hämtar jag henne och sen en kille på sex år som kommer vara på skolan nästan hela dagarna tills jag hämtar honom. Där ska jag bo, vara en del av familjen, ta hand om det dyrbaraste de har i livet, vilket ansvar, och bara leva i en helt annan kultur. Detta är så spännande!
Just idag, vill jag åka redan imorgon helst, inte vara kvar här. Jag vill iväg nuuuuuuuu!!! Men så sitter man här, i lilla Motala och måste vänta i hela nio långa dagar till.
Jag kommer i denna blogg skriva om mitt liv på andra sidan, om vad jag gör på dagarna, hur livet är där borta, mina tankar, och jag kommer förmodligen lätta på hjärtat en del. Men det är sån jag är, så ibland får man ta mig med en nypa salt. Är väldigt känslig och överreagerar lätt. Men jag vill bara göra klart för er att jag skriver vad jag vill i denna blogg och när jag vill. Tål inte människor som påpekar saker som de tycker man skrivit fel om här. Det är min blogg! Och jag vill ha den här att kunna titta tillbaka till i framtiden sen och bli påmind om mitt år i USA.
Dock tror jag inte att jag kommer få lägga ut bilder på barnen och familjen men jag ska försöka lägga ut så mycket bilder ändå. vad jag fattat det som iallafall. Vet att det är många familjer som väljer att inte vilja "blotta" sina ansikten och namn på bloggar och facebook osv, vet inte riktigt varför. Men har hört att det beror på kidnappning osv.
Jag har sagt till alla att INGEN kan få mig att stanna hemma nu, ingen eller inget. Jag är så bestämd på detta, bara att när jag har mina tuffa dagar så måste jag påminna mig själv om detta. Att jag vill det här mer än något annat. Bara att jag vet att det kommer bli tufft, men då har man skype och sms. Finns alla möjligheter i världen idag. Jag ska göra något jag förhoppningsvis aldrig kommer ångra och något som jag kommer värdesätta resten av mitt liv. När jag väl kommer hem sen så är jag superwomen och jag ska vara starkast i världen. Som pippi.