Hundraåttioen dagar. Tjugosex veckor. Sex månader. Halva tiden.
Då har min halva tid gått. Och det är enbart sjukt. Det är nu de säger att tiden bara rinner utför och går ännu snabbare. Vilket gör mig mer rädd än glad. Det känns som att jag kom igår bara för att jag inte har någon hemlängtan, för att det finns inget jag saknar mer än mina närmsta, för att det finns inget där hemma som jag vill ha. För tillfället. O andra sidan så känns det som jag varit här hela mitt liv. Mitt liv som jag hade innan jag kom hit är suddigt och något som man knappt kommer ihåg längre mer än de största sakerna. Jag kan knappt komma ihåg vad jag gjorde på dagarna hemma, men det måste tyda på att jag inte gjorde speciellt mycket spännande saker.
Mycket har hänt på detta halvår, och nu ska jag var hundra procent ärlig. Detta halvår har gjort mig till den lyckligaste Jonna någonsin. Jag har aldrig varit så här lycklig. Jag är seriös. Och det finns tusen anledningar till varför det är så. Jag var trasig när jag åkte, jag var osäker, jag var inte uppbyggd, vilket jag trodde, men jag var fruktansvärt redo för att komma till den tjej jag en gång varit. Och att jag kommit ännu längre än dit gör mig så förbaskat lycklig. Jag klippte äntligen navelsträngen från min mamma och genom det har jag förstått att jag klarar mig utan att åka till henne varje gång jag blir ledsen. Jag klarar mig faktiskt utan att ha min mamma bara hundra meter bort. Men även om navelsträngen är klippt så är min mamma min absolut bästa vän, den personen jag berättar precis allt för. Hon är min klippa.
Jag insåg ganska snabbt att den där hjärtekrossen jag hade över ett år, tynade bort ganska fort. Han var inte allt jag tänkte på och allt jag gick runt och funderade på. Jag förstod ganska snabbt att jag klarar mig faktiskt utan honom och att tiden faktiskt läker alla sår. Men detta betyder dock inte att jag har lagt känslorna i en papperskorg. Det finns fortfarande något i mig som får det där leendet när han ringer eller smsar, när hans namn kommer upp på telefonen. Och jag längtar tills jag får träffa honom igen, och se vad som kan hända efter ett år ifrån varandra.
Vännerna, nästa anledning som stärkt mig. Alla människorna som jag pratade med innan jag åkte iväg, sa till mig att jag kommer inse vilka som är de riktiga och inte de riktiga vännerna när jag är borta. Jag trodde i början att det var skitsnack, att det var något man sa bara för att man var borta. Men det är något som jag märkt av mest när jag är här. Jag har fått det skrivet i himlen vilka som är mina riktiga vänner och inte. Inget jag är arg eller sur över, absolut inte. Helt tvärtom. Jag är så glad över att veta vilka man kan slänga all sin kärlek och energi på istället för att slänga bort det åt människor som inte uppskattar det. Det är ofattbart vilken skillnad. De bästa vännerna man hade när man åkte, kan idag vara människor man inte ens pratar med längre, och de vänner man hängde med då och då hemma kan idag vara otroligt nära en. Fantastiskt. PLUS att jag har träffat så fantastiska människor här borta. Vänner som jag spenderar nästan ett helt år med, och gör en massa äventyr med och skapar en vardag tillsammans med. Jag tror även att man får en snabbare och starkare realtion till tjejerna här för att vi alla är den största tryggheten man har här. Mina fina vänner på denna sida av atlanten, ni är guldvärda. Likaså ni som finns kvar där hemma, jag älskar er, och ert stöd stärker en varje dag. Jag längtar så efter er!
Men det har såklart även hänt jobbiga saker när jag varit här med. Jag har tappat människor jag trodde jag skulle ha omkring mig hela mitt liv. Jag har förlorat bästa vänner i Sverige, som varit mina själsfränder. Men det är väl så det är, det visar väl bara att det kanske inte var som man trodde.
Åh, min lilla vovve med.... Så jag saknar min Molle! Min lilla lillebror som vi alltid sagt, jag har haft honom i femton år snart. Och att veta att han förmodligen inte finns kvar när jag kommer hem, gör faktiskt ont i hjärtat. I mitt hundhjärta. Min älskade vovve, så jag saknar dig. Jag älskar dig tiotusenmiljoner varv runt jorden och tillbaka. Håller tummarna för dig!!
Men sen händer det även saker på andra sidan som inte alltid är på topp. Det finns dagar som man inte har det där superwomen humöret och tappar stubinen, och det är dessa dagar som även barnen är på deras värsta humör. Det finns dagar där man gjort något fel som gjort att det finns sura miner i huset. Det finns dagar då det är fruktansvärt jobbigt att bo på jobbet. Men detta händer inte ofta, det måste jag erkänna. För det ofta, så är detta fantastiskt även om det tar ganska mycket energi ifrån en att vistas med barn tio timmar om dagen. Men jag älskar mina tre små liv, de är helt fantastiska och för varje dag som går så kommer man de bara närmare och närmare. Det känns mer och mer som att de ibland är ens småsyskon, framför allt om man sitter nere och äter ihop med hela familjen.
Men somsagt, det finns jobbiga stunder. I fredags när jag kom hem efter att ha släppt av barnen så var till salu-skylten äntligen uppe på tomten. Efter ett halvår med fix och trix, med resor, nya väskor och ringar, bråk, middagar, tjaffs och tårar hit och dit så är det äntligen klart. Sjukt att jag säger äntligen, fast detta är det bästa för hela familjen. Skiljsmässan är igenom, och mina värdföräldrar letar nu hus på varsina håll. Jag älskar somsagt mina tre små liv och jag ska göra allt för att de så smärtfritt som möjligt ska förstå vad som händer. Jag tror att de fortfarande är för små för att förstå, men det gäller ändå att visa att de har en trygghet i mig, när deras föräldrar inte är starkaste. Vilket man förmodligen inte är när man går igenom en skiljsmässa. Samtidigt som jag vill finnas bakom mina barn, så har jag även hamnat bakom mina värdföräldrar. Jag får höra olika historier ifrån båda, vilket är förståeligt, men det har satt mig i jobbig sits med. Jag älskar mina värdföräldrar, vad som händer. Jag vet inte vad som kommer hända med mig. Men de har sagt att allt kommer bli bra, och att jag absolut inte ska byta familj. Vilket var det jag var mest orolig för från början. Även om jag måste gå igenom min "andra" skiljsmässa i mitt liv nu, så gör jag det hellre än att lämnar dessa människor för ett par andra. Jag skadas nog inte så mycket, så jag ska klara detta. Jag vill att mina barn ska få det så bra som möjligt, vilket jag vet att de kommer få. Det är jättetråkigt att de ska skiljas. Men det funkar inte att de är tillsammans längre heller, så det ska bli skönt. Även om jag älskar dem. Jag älskar hela denna familj av hela mitt hjärta. Och jag litar på dem, jag litar på att det kommer bli bra. Vad som än händer.
Detta blev ett alldeles för långt inlägg. Men vilken tur att det är min egna blogg då. Jag går och lägger mig nöjd efter varje dag här borta och för varje dag som går så känner jag mig bara starkare. Jag förstår fortfarande inte jag gör detta äventyr, att jag är på andra sidan jorden ifrån er alla där hemma. Men med dessa fantastiska vänner och med denna fina familj jag hamnat i så hjälper de mig att inte sakna ihjäl mig. Jag är omringad av fantastiska människor här borta. Utan dessa personer hade jag aldrig varit så lycklig som jag är för tillfället. Jag säger det igen, jag är så glad över att jag åkte. Nu ska jag njuta av min sista halva.
ju
