Ett år har gått. 12 månader, 52 veckor och 365 dagar. Och det kändes som att det var igår jag lämnade svensk mark. Har nog fortfarande inte förstått vad jag gjort och det lär jag inte göra förens jag landar på svensk mark igen.
Jag har alltså varit här i ett år nu, känns helt sjukt. Ett år! Det som lät så fruktansvärt långt borta, men egentligen bara var runt hörnet.
Det här året har gjort så mycket med mig. Jag har levt i denna familj och jobbade med tre barn 45 timmar i veckan 50 veckor, och när jag kollar tillbaka så är jag chockad över att jag klarat det. Det är mycket och det är stressigt, tålamodet sätts på prov många, många gånger. Men i slutändan är det värt allt och lite till. Det finns inget bättre än den kärleken man får tillbaka utav barnen. Min äldsta har sagt länge nu hur mycket han älskar att jag ska stanna och vara med dom ännu längre, att jag är den första som förlänger och att han verkligen älskar att jag gjort det. Min lilla tjej satt i bilen i fredags och så säger hon: Jonna? Ja svarar jag. Och då säger hon, jag älskar dig, på svenska. Alltså, man dör så mycket av det lilla. Och sen min lilla bebis plutt som inte ens är en bebis eller plutt längre. Hans charm har verkligen satt sig i mig, han charmar mig varje dag med sitt skratt, busigheter, framför allt hans kramar och pussar, och det finns absolut inget bättre än när man varit osams och han säger, Na love you. Sen har vi ju även mina värdföräldrar. Min värdpappa är min bästa vän fram och tillbaka runt jorden åtta gånger om, han är verkligen en utav de bästa människorna jag träffat och den vänskapen som vi skapat är bland det bästa som hänt här. Att känna att jag kan säga vad jag vill till honom, vi kan prata om allt, jag kan säga till när jag ledsen, eller jag behöver inte ens säga något för han säger alltid, What's wrong Jonns? Jag vet att han alltid kommer göra allt för att inte jag ska må dåligt och vara ledsen. Han har bevisat det gång på gång och jag hade inte kunnat drömma om en bättre relation än vad vi har fått. Han är min bästa vän i alla lägen och får mig att aldrig känna mig utanför eller liknande, vilket kan bli lätt när man flyttar in i en familj så här. Min värdmamma är med helt underbar, och framför allt rolig. Men har sen först början fått bättre relation med honom. Sen ska vi ju inte tala om alla människor som kommit in i livet som inte har med familjen att göra. Alla släktingar till min värdfamilj, farmor, farfar, alla syskon, allt! Alla mina vänner jag träffat här, Linn och Madeleine, två bästa vänner som jag kommer ha resten av livet. Sen har vi alla andra tjejer här omkring som gör livet och vardagen lättare. På det träffade jag nog också världens finaste kille, som gör mig lycklig varje dag och varje gång han håller mig, kollar mig i ögon och säger hur vacker jag är, håller om mig och kysser mig. Varje, varje gång smälter jag.
Vad har hänt mer, alla minnen som man har efter detta år. Alla händelser, alla resor, alla besök, alla skratt, sommaren OJ vilken jäkla toppen sommar, flytt, skilsmässa, och ett helt underbart start på nytt år.
Jag har stärkts som människa, jag har blivit en starkare tjej än vad jag trodde jag var. Jag klarar av mer än vad jag tror och jag har förstått att allt går, bara man ger det tid och energi. Det är nog det jag är mest nöjd över mig själv, att jag har blivit stark. Jag har förstått vad jag förtjänar, jag har förstått att vissa saker går det inte att hålla kvar när det bara finns en som jobbar för det, relationer mellan vänner, och relationer med andra. Det är borttappad tid och finns inget mer onödigt att lägga ner så mycket tid, och framför allt känslor på människor som inte har ett minsta intresse för dig. Såna människor stänger vi ute från våra liv. Jag vill ha positiv energi i mitt liv.
Jag måste säga att detta år är det bästa året i mitt liv. Ett år som har gett så fruktansvärt mycket, i alla kategorier. Jag har blivit, inte en annan människa, men en mognare och starkare tjej. Det här året har gjort så mycket och det är verkligen ingen på hela jordklotet som är gladare än mig att jag har nio månader kvar. OJ VAD UNDERBART. Inte redo för EN SEKUND att lämna mitt liv här. Det här livet är en dröm och den ska jag leva in till sista.
Men, även om det nästan bara finns positiva saker med detta så finns det alltid en baksida. Inte med livet här. Men saknade efter alla där hemma. Min familj, och mina vänner. Alltså mina vänner, HERREGUD, den saknaden går inte att mäta längre. Jag saknar mina tjejer så jag spricker. Spricker. Denna enorma saknad har kommit nu. Jag vet inte om det var för att jag skulle åkt hem nu egentligen eller vad det är. Men gud, nej så jag saknar dom. Så så så mycket och det värsta av allt är att jag vet att det inte kommer bli bättre. Men jag har haft turen att ha träffat åtminstone två utav mina underbara bästisar under årets gång. Och jag lovar, jag hade gjort allt och lite mer för att komma hem en vecka i sommar. Men har förstått att det är omöjligt. Åh mina tjejer. Jag önskar att vi alla kunde vara tillsammans igen.. Åtminstone så är vi alla under samma himmel.
Tänker avsluta detta nu. Tänkte bara säga att min falukorv, man skämtar inte ens om den längre. Alltså!!! Stekt falukorv, tunna skivor och lite bränd på sidorna, makaroner, den där gamla varianten? Ah ni vet vad jag menar. Och ketchup. Jag skulle gjort allt för den måltiden med. GUD! Sån craving på det. Och en gräddig köttfärsås och spagetti. Haha alltså jag skulle dö för svensk mat, är trött på maten här. Så, öppna en svensk restaurang eller skicka mat till mig!
Jag har upplevt det bästa året i mitt liv. Med hjälp av en helt mängd människor. Och jag är redo för att försöka slå förra året med detta år.
